Nu har jag varit i Gambia i en vecka och börjar så smått komma in i rutinerna. Jag lär känna människorna som bor och arbetar i närheten och börjar förstå hur allt fungerar, både i skolan och i vardagen utanför.

Mina dagar följer ofta samma mönster: skola på förmiddagen, ett stopp på vägen hem för att handla frukt och jordnötter, och sedan tid med vänner som jag lärt känna i området.

Jag har slutat gå överallt och börjat ta ”the van”, Gambias version av kollektivtrafik. Det finns inga hållplatser – man ställer sig helt enkelt vid vägen och vinkar när en bil kör förbi. En resa kostar 10 dalasi, alltså ungefär 1,5 kronor enkel väg, och man säger bara till var man vill hoppa av så stannar de.

Nackdelen är att det kan ta tid innan en bil som inte redan är full kommer förbi. Och om man ska åt andra hållet måste man korsa motorvägen, vilket är en utmaning i sig! Jag gjorde misstaget att hoppa in i en van som stannade långt ifrån där jag egentligen skulle, vilket slutade med att jag kom sent till jobbet. Det hade gått snabbare att gå.

Idag var det dags att tvätta kläder – för hand. Det var länge sedan sist, och jag insåg snabbt hur bortskämd jag är med tvättmaskinen hemma. Än så länge är det faktiskt den första saken jag på riktigt saknar från Sverige.

Förutom det hoppas jag bara att mitt lakrits inte tar slut innan jag ska resa hem igen!