På vägen hem från skolan träffade jag ett par trevliga killar som jobbade med att tvätta bilar. De började bjuda mig på mat, och Ataja börjar misstänka att det kanske mest var ett sätt att locka fler kunder!

Fredag betyder uniformsfritt och kortare skoldag så att alla hinner till fredagsbönen i moskén. Stämningen var mer avslappnad än tidigare i veckan, och jag tror det beror mycket på att jag börjar komma in i rutinerna och vet vad som händer under dagarna. De hade bland annat stafett lekar istället för lektioner på förmiddagen.

Sedan en månad tillbaka har skolan anställt en stödpedagog som flyttat hit från England. Idag gick jag bredvid henne för att lära mig mer om det administrativa arbetet. Vi bollade flera tankar och idéer om hur verksamheten kan utvecklas.

Hon arbetar inte i klasserna utan fokuserar på administration samt att hjälpa till vid lämning, hämtning och raster. Hon föreslog att jag skulle kunna stötta henne med att introducera enkla metoder för att hjälpa barnen nå sina individuella mål, om hon tog fram materialet.

Jag fick även agera lite IT-support när hennes dator strulade och visade några tips i Widget Online, som är nytt för henne. Jag tror att hon kommer att göra ett fantastiskt arbete, och att mycket av det som i dagsläget inte fungerar kommer att förbättras med tiden – när alla får mer kunskap och erfarenhet av att arbeta med barn med funktionsnedsättningar.

På vägen hem fick jag en liten chock när en polis stoppade mig utanför immigrationskontoret och sa:

“Can I have a word with you?”

Det visade sig som tur var att han var trafikpolis och bara ville prata. Han bad om mitt nummer och erbjöd sig att någon dag köra mig runt för att visa mer av Gambia.

Jag börjar förstå att jag aldrig riktigt behöver vara orolig för att bli ensam här det finns alltid någon som vill prata, hjälpa till eller följa med en bit på vägen.

Det här mötet fick mig att tänka på hur stor min oro för när en polis stoppar mig utomlands och hur vardagliga och vänliga sådana möten kan vara här. I Gambia är människor otroligt öppna och sociala, och det är vanligt att både främlingar och myndighetspersoner tar sig tid att prata, hjälpa till eller bara visa intresse.

Det är en värme och gästfrihet som jag lär mig uppskatta mer och mer för varje dag. Och jag börjar förstå att jag aldrig riktigt behöver känna mig ensam här. Det finns alltid någon som vill prata, hjälpa till eller följa mig en bit på vägen.